Trelleborgs Gummifabrik hade en föregångare i AB Velox, som grundades 1896 i Malmö av cykelhandlaren och cykelfabrikanten Fredrik Petersen, skofabrikanten John Levin och dennes bror Siegmund Levin, välbeställd grosshandlare i Köpenhamn, samt den mångsidige fabrikören och grosshandlaren Johan Kock i Trelleborg. Avsikten med Velox var att i första hand starta inhemsk produktion av cykelringar. Johan Kock lyckades övertala kompanjonerna att i stället förlägga fabriken till Trelleborg, där han ägde stora egendomar. Fabriken byggdes 1897 och produktionen kom igång i januari 1898.
Men starten blev svår. Tyska tekniker rekryterades men misslyckades. År 1900 ersattes de av bröderna Frederick och William Ponton från England, som snart lyckades få ordning på produktionen av såväl cykeldäck som s k tekniskt gummi, dvs remmar, slangar, packningar osv. Men då var det så dags. Aktiekapitalet var nästan förbrukat. Kompanjonerna drog sig ur, och Johan Kock satt kvar med svartepetter, ett bolag som 1905 stod på konkursens brant. Då träder räddaren in i form av en ung Henry Dunker, som kämpat med motsvarande problem i den 1890 grundade galoschfabriken i Helsingborg, men lyckats väl, börjat tjäna stora pengar och nu har ambitionen att lägga under sig övrig svensk gummiindustri. Johan Kock tvingas kapitulera, och hösten 1905 startar de tillsammans Trelleborgs Gummifabriks AB med Henry Dunker som majoritetsägare och VD.
Under Henry Dunkers ledning växer Trelleborg snabbt till Skandinaviens ledande gummiföretag.
1907 startar serieproduktion av bildäck. En av de första kunderna är prins Eugen, "målarprinsen". Våren 1908 levererar Trelleborg 2 st nya framdäck till hans 1906 års Benz. Prinsen vistas då på Torups slott, och blir så nöjd att han senare på året beställer fler däck, som då skickas till Sofiero slott.
1910 lanseras regnkappor, en viktig produktgrupp som tillsammans med däcken och de tekniska gummivarorna lång tid framöver kommer att utgöra basen för den snabba expansionen. Modekappor kommer tidigt in i bilden, som den här modellen ur en broschyr från 1912 illustrerar.
Med den tidens farter spelade mönsterutformningen inte någon större roll, men däcken kunde fås refflade, antingen på längden eller på tvären. Det fanns också föregångare till våra dagars dubbdäck, s k glidskydd, av läder eller av gummi. Bilden är hämtad ur en broschyr från 1912.
Bilden är från Trelleborgs monter på Baltiska utställningen i Malmö 1914 med ett stort sortiment av däck, remmar, slangar och kappor m m. Redan då tillverkade man också dykardräkter; två olika modeller av tungdykardräkter ses här flankera de mera modebetonade regnkapporna.
Men utställningen fick ett abrupt slut i och med utbrottet av första världskriget. All civil produktion stoppades, och allt vad fabriken kunde producera gick nu till det svenska försvaret, som behövde stora mängder gasskyddsmateriel, gummiregnkappor, däck av alla slag osv. Trots att många kallades in till militärtjänst, växte antalet anställda rekordartat.
Avspärrningarna strypte successivt den livsviktiga importen av gummi, bomull och andra nödvändiga råvaror. Bristen på rågummi kunde dock till stor del kompenseras av insamlat skrotgummi, som med hjälp av kemikalier kunde regenereras, dvs återvinnas till ny råvara. Det sista krigsåret svarade detta s k regenerat för två tredjedelar av gummiförbrukningen.
Omställningen efter kriget från militär till civil produktion innebar ett kraftigt uppsving. Men glädjen blev kortvarig. De dåliga tiderna 1920-22 drabbade företaget hårt. Omsättningen sjönk med två tredjedelar och många permitterades på grund av arbetsbrist. Antalet anställda minskade med en tredjedel. Trots strejker sänktes lönerna med 30 procent.
Från 1922-23 förbättras läget sakta, men den stora börskraschen i New York 1929 inleder en världsomfattande, djupgående ekonomisk kris.
Gummifabriken i Trelleborg påverkas dock förvånansvärt lite. En av förklaringarna är bilismens utveckling. 1931-35 fördubblar Trelleborg sin omsättning av bildäck. 1935 överskrider antalet anställda i Trelleborg 1.000-strecket för att strax före andra världskriget nå nära 2.000.
Bilden visar en suggestiv affisch från 1933 av den kände reklam-tecknaren och konstnären Olle Svanlund.
Rätt till lagstadgad semester ledde till ökat friluftsliv och ett uppsving för Trelleborgs uppblåsbara sortiment av badbåtar, luftmadrasser och simdynor. Bilden är hämtad ur en broschyr från 1937.
Andra världskriget innebar på nytt en snabb omställning till forcerad produktion för det svenska försvarets behov. Trelleborgs Gummifabrik prioriterades vid tilldelning av arbetskraft och råvaror. Trots prisregleringar och stora kostnadsökningar gjorde man goda vinster. Skickliga teknkiker lyckades med knappa råvaror och ersättningsmaterial få fram produkter som fyllde beställarens krav.
Tillgången på rågummi ströps. I stället tvingades man använda allt större inblandning av regenerat, dvs återvunnet gummiskrot. Tack vare reservlager kunde man 1940/41 fortfarande använda 69 procent rågummi mot 31 procent regenerat. 1945 var proportionerna mer än omvända, 26 procent rågummi och 74 procent regenerat.
Omfattande experiment pågick under hela kriget för att försöka få igång inhemsk produktion av gummi.
En möjlighet var att utvinna naturgummi ur latex, en vit, klibbig emulsion som finns i över 500 växter, bland annat maskrosor.
Men försöksodlingar visade att det skulle gå åt så stora arealer jordbruksmark att landets livsmedelsförsöjning skulle äventyras.
Kvalitetsmässigt var det dock inget fel på maskrosgummit. I Trelleborg finns kvar ett cykeldäck tillverkat av sådant under kriget.
Under kriget slog syntetgummi, framställt ur olja, igenom på allvar i takt med att tillgången på naturgummi ströps. Framför allt i USA byggdes produktionen upp i stor skala. Till skillnad från naturgummi är syntetgummi beständigt mot bensin, olja och kemikalier, nödvändiga egenskaper för produkter som t ex tätningar i motorer och skottsäkra bränsletankar till flygplan. Men amerikanerna behövde själva syntetgummit och export var strängt förbjuden.
Lösningen blev en överenskommelse inom ramen för de handelsavtal som slöts under kriget mellan tyska och svenska regeringarna. Genom att exportera järnmalm och kullager till Tyskland kunde Sverige i gengäld bland annat få det begärliga syntetgummit - Buna.
Sommaren 1942 träffade Trelleborg ett fyraårigt avtal med en tysk gummifabrik utanför Hamburg om leveranser av Buna, som startade våren 1943 och pågick nästan ända fram till krigsslutet. Detta gjorde att Trelleborg sommaren 1943 kunde framställa det första svenska bildäcket av syntetgummi.
En av de få civila produkter som fick tillverkas under kriget var regnkappor. 1940 lanserades beteckningen Aquarex för det mera modebetonade sortimentet. Men när kunderna ringde och började fråga efter "Aqúarex", försvenskades varumärket snabbt till Akvarex. Ovan ses en annons i Husmodern juni 1944.
1947 höll med dr Nils Alwall vid Lunds Universitet på att utveckla världens första konstgjorda njure. Gummifabriken lämnade ovärderlig hjälp för utveckling av prototypen genom att tillverka en lätthanterlig och effektiv dialysapparat i ebonit (hårdgummi). Så småningom visade det síg dock att eboniten inte höll måttet för de höga temperaturerna vid sterilisering utan att apparaten i stället måste göras i rostfritt stål.
Aseptisk mjölk var ett projekt som intresserade Ruben Rausing. Hygien var av största vikt. På 1950-talet uppfördes en försöksladugård på hans säteri Simontorp i Blentarp. Båspallar, boxar och gödselrännor, gångar och väggar upp till 1,5 meters höjd kläddes med gummi från Trelleborg. Gummiladugården blev en framgång både för Ruben Rausing och Trelleborg.
Världens första ändamålsenliga vinterdäck, Trelleborg Wittmer, lanserades i stor skala 1953, och blev en succé och storsäljare många år framöver. 1961 kom Ultra Grip, som hade finessen att som nedslitet vinterdäck kunna rulla många mil på det underliggande sommardäcksmönstret.
Ännu en revolutionerande nyhet, det slanglösa däcket "Safe-T-Tire", lanserades samma år, 1953. Bakom låg samarbetet sedan 1939 med Amerikas fjärde största däckproducent, B. F. Goodrich. Nu behövdes ingen innerslang. Fick man punktering, exploderade inte däcket. En elastisk gummimassa tätade hålet så att luften bara långsamt läckte ut.
1950 startade en snabb och kraftig internationalisering. Ett nät av agenter och återförsäljare byggdes upp i 65 länder, och många egna försäljningsbolag etablerades. Till USA exporterades årligen bl a 40 000 vackert marmorerade bowlingklot av hårdgummi och 4 miljoner cykeldäck.
Som komplement till maskinella provningar cyklade Malte Nilsson i ur och skur året runt, 10 mil per dag, för att under verkliga förhållanden testa såväl de egna däcken som konkurrenternas. När han 1982 gick i pension efter 28 år som provcyklist hade han tillryggalagt en sträcka motsvarande 30 varv runt jordklotet!
I början av 1950-talet stormade plasten fram. Trelleborg hängde snabbt på. 1956 byggdes en helt ny fabrik i Ljungby, AB Trelleborgplast, och året därpå förvärvades AB Malmö Flygindustri, MFI, specialist på produkter av armerad plast. Under många år tillverkade MFI högt kvalificerade radomer av armerad plast till de svenska stridsflygplanen, dvs noskonerna som sitter längst fram i planet och skyddar radarutrustningen.
1970 inleds en period med svåra arbetsmarknadskonflikter, galopperande inflation och oljekris. Detta i förening med överproduktion och hård prispress gör att tillverkningen av person och lastbilsdäck läggs ner. I stället byggs produktionen av industrigummiartiklar ut.
Med Rune Andersson som ny VD 1983 startar en kraftig expansion. Bolaget växer från ett renodlat gummiföretag till ett mer än tjugo gånger så stort industriellt konglomerat där gruvor och metaller dominerar med gummi och plast först på tredje plats.
1991 sker en dramatisk vändning. Konjunkturläget försämras, metallpriserna rasar och den svenska byggmarknaden kollapsar. Ett hårdhänt saneringsprogram inleds och stora delar av verksamheten avyttras. Men redan 1995 är bolaget åter skuldfritt och utrymmet stort för nya satsningar. Tonvikten läggs nu på gummisidan som expanderar kraftigt genom företagsförvärv. Verksamheten koncentreras successivt till industrisektorn.
2005 firade bolaget sitt 100-årsjubileum. Samma år utsågs Peter Nilsson till VD och koncernchef. Fokus förstärktes på koncentration av verksamheten, tillväxt inom lönsamma segment och geografisk expansion utanför Nordamerika och Västeuropa.
Trelleborgkoncernen är idag världens största industrigummiföretag med spetskompetens inom avancerad polymerteknologi. Tillverkning sker i drygt 100-talet fabriker i mer än 40 länder. Trelleborgs produkter återfinns i en mängd olika sammanhang världen över. De tätar, dämpar och skyddar såväl i vardagen som under extrema förhållanden. Koncernens geografiska expansion fortsätter med utökad närvaro bland annat i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien. Koncernen omsätter för närvarande cirka 27 miljarder kronor och har 20 000 anställda.